Den 10:e Augusti for Nisse till katthimlen, men det är först nu som jag orkar skriva om det. Det var en traumatisk upplevelse för hela familjen. När jag och min fru kom hem från jobbet märkte vi ingenting konstigt. Vi lagade mat och åt i godan ro och sedan satte vi oss i soffan för att titta på TV. Helt plötsligt ser vi Nisse komma springande från hallen och första reaktionen är att han vill kela/busa lite. Men plötsligt lägger han sig ner mitt framför oss i vilda spasmer och gör ljud som om han inte fick luft. Jag flyger upp från soffan och tar tag i honom och i paniken försöker göra något som kan liknas vid en heimlichmanöver då jag tänker att något kanske fastnat i halsen på honom. Jag försöker öppna munnen och se efter men hittar inget. Min fru skriker i panik i telefonen åt sin pappa att han måste komma hit för att vi ska köra till veterinären, men det är redan för sent. Nisse tar sitt sista andetag och dör i mina armar.  Nisse blev 7 år gammal.
Dagen efter kremerar vi honom och låter askan spridas i samma minneslund som min frus föräldrar har använt till alla sina Grand Danois sen de hade en kennel.
Det jag ångrar mest är att vi aldrig fick reda på vad han dog av och det ligger och gnager i hjärnan på mig. Förmodligen har det varit en hjärtattack eller en propp i lungan men det är bara rena gissningar.

Detta var för mig startskottet på en rad stressfulla situationer som kulminerade i en panikångestattack, ett läkarbesök och en handfull samtal med en kurator. Det är inte alltid så nyttigt att vara en introvert tänkare. Ensam är inte alltid stark. Prata om det!

Jag och min fru hade länge disskuterat att skaffa en tredje katt och att det i såfall skulle vara en renrasig katt till skillnad från de två gatukorsningarna vi hade. Jag har länge tyckt att Maine Coon varit en fantastiskt fin ras med goda egenskaper. Särskilt gillar jag storleken och de fina tofsarna på öronen. Planen var dock att vänta tills vi flyttat till hus då tre katter i en lägenhet kunde bli lite för mycket. Nu blev dock dessa planer framflyttade på grund av Nisses oväntade död. Vi märkte tydligt på Misa att hon kände sig ensam och vi hade väldigt dåligt samvete för att vi lämnade henne ensam om dagarna när vi jobbar. Vi började leta runt efter Maine Coon-uppfödare, men hittade ingen som skulle ha en kull just nu. Samtidigt som Zoorf-mässan pågick uppe Stockholm fick min fru nys om Föreningen för Höörs hemlösa katter via Facebook och hittade där en katt som hon var väldigt intresserad av. Då satte beslutsångesten igång. Samtidigt som vi gärna ville ha en Maine Coon så hade det även varit trevligt att göra en god gärning och adoptera en katt som annars riskerar avlivning.

Detta är Lejon. Lejon är en ettårig hane som nu mer bor hemma hos oss då hans förra ägare tyvärr hade blivit allergisk mot katter. Han har varit en innekatt i hela sitt liv och bott i en lägenhet i Malmö vilket passar oss alldeles utmärkt då vi bor i en lägenhet på andra våningen och inte har någon möjlighet att släppa ut våra katter annat än i sele och koppel.
Hela helgen har nu gått åt till att sammanföra Misa och Lejon. Han är lugn som en filbunke och säger inte ett knyst. Hon väser och fräser som om hon vore Lucifer kattifierad. Men det börjar röra på sig. Det handlar väl bara om tålamod antar jag.

Nu kommer så min fråga. Är det okej att byta namn på sin adoptivkatt? Lejon ligger inte riktigt rätt i min mun och jag har fått lära mig att man ska ha ett S med i kattnamn eftersom de lyssnar bättre på S-ljuden. Jag skulle i såfall vilja döpa om honom till Bosse, lite som en hyllning till Nisse.

Vad tycker du?